Nu är mitt livs första pappaledighet officiellt slut. Jag ska i och för sig ha semester nu ett tag men vi kommer ändå att vara mamma pappa barn på vardagarna hädanefter och inte bara pappa barn. Min pappaledighet har helt utan det minsta tvivel varit den bästa tiden i mitt liv och jag är verkligen glad över att ha haft möjligheten att vara pappaledig. I min son Maltes utveckling har det hänt så oerhört mycket under ett halvår att det knappt går att beskriva. När jag började min ledighet kunde han inte gå mer än ett par stapplande steg men vi tränade tillsammans varje dag och till slut gick han själv. Detta var under en seg vinter så utomhus fick han allt lära sig att gå med dubbla byxor och trippla tröjor på glansis. Det är inte så lätt. Men det gick till slut. Malte har också lärt sig sina första ord, förutom mamma och pappa. Han lärde sig exempelvis ganska snabbt att säga "mer" (eller "meh") när han vill ha mer grädde eller pannkakor. Jag har också lärt honom att man kan sticka upp snören i näsan på sig själv och på andra för att det ska kittla lite olustigt, det är ganska festligt om man inte har något annat för sig.
Hur som helst, idag tar pappaledigheten slut och jag saknar den redan. Jag kommer att sakna den kvittrande bäbisrösten 05:47 på morgonen som får en att skutta upp ur sängen. Jag kommer att sakna det lilla ansiktet som sticker fram i köksdörren och säger "Buuu" när man diskar. Jag kommer att sakna det lilla barnet som helt utan anledning vill komma upp i famnen och få en kram ibland. Jag kommer att sakna den lilla ungen som springer in i vardagsrummet så fort man ska ta på skorna. Jag kommer att sakna att läsa samma bok om och om igen och jag kommer att sakna att sjunga samma sång om och om igen.
I höst har vi dagisplats. Inskolningen kommer inte att vara till för Malte, den kommer att vara till för mig.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar